Wilhelms vänner och bekanta beskrev honom ofta som lättsam, rolig och helt genial, vilket kulturjournalisten och författaren Magnus Haglund uttrycker i sin biografi ”Wilhelm Stenhammar”. Han beskriver där också att många gav uttryck för att Stenhammar bitvis led av ett sviktande självförtroende som inte sällan tog sig i uttryck i stark självkritik (vilket man kan läsa mer om i ”Stenhammar och musiken”.)
Magnus uttrycker liknande tankar som förs fram av Susanna Pernheim, en av grundarna till Stenhammarsällskapet, gällande Stenhammars tydliga ställningstagande i rättvisefrågor. Trots att Wilhelm växte upp i en borgerlig familj, med en mycket religiös mamma så var han en fritänkare inom politik och religion. Vid sin anställning 1907 som chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening såg han det som sin första och grundläggande plikt att se till så att alla i orkestern skulle få en skälig lön för sitt arbete – en lön det skulle gå att leva på.
Wilhelm var enligt Haglund inte heller en anhängare av nationalismens filosofi, såsom så många andra kulturpersonligheter under sekelskiftets Sverige. Stenhammar uttryckte till exempel sin sympati och sitt engagemang för Norges självständighet. Så i Stenhammars ideologiska grund kanske även går att finna en av anledningarna till svårigheten han fann i tonsättningen av Heidenstams nationalromantiska dikt ”Sverige”.
Stenhammars valde tillslut att inte tonsätta Sverige med en svulstig och slagkraftig melodi, så som många andra nationalromantiska verk komponerades, Wilhelm gjorde istället en stram och nästintill ifrågasättande tonsättning. Tonsättningen lyfter förvisso Heidenstams dikts hyllning till landets skönhet, men den ger kanske även uttryck för något av den oro kompositören själv kände inför tidens förändring med industrialismen och nationalismens framfart.
Enligt Haglund förhöll sig Stenhammar kritisk till industrialiseringen, inte för att han på något vis ställde sig kritisk till utveckling, men humanisten i Stenhammar gav akt inför hur samhällsklyftorna växte och sympatiserade med arbetarna i deras kamp för förbättrade arbetsvillkor. Stenhammar stöttade även sin kusin Elsa Stenhammar i hennes arbete att tillsammans med dirigenten Elfrida Andrée sätta upp folkkonserter, där endast personer från arbetarklassen skulle få lyssna till Göteborgs konserthusorkester till ett kraftigt reducerat pris. Dessa konserter blev mycket populära och lyckade, till trots att det enligt rykten var en och annan ”fin dam” som lyckades smita in genom att ha tillskansats sig en biljett på olovlig väg.
Wilhelm Stenhammars barnbarn Jan Lindhe intervjuas under en utställning om Wilhelm Stenhammar som ägde rum i Nääs år 1996, och återger en för honom särskilt minnesvärd anekdot ur hans morfars turnéliv. Lindhe berättar att hans morfar var och spelade en konsert uppe i en av norrlandskustens städer, då han mottog ett samtal från en liten by som låg belägen en bra bit in landet.
Lindhe återger samtalet:
”Kunde inte herr Stenhammar tänka sig att komma, nu när han ändå var så nära?”.
Wilhelm svarade enligt Lindhe att det skulle gå för sig och begav sig till byn, som det visade sig inte alls låg ”så nära” kuststaden så som personen som ringt hade utlovat.
När Wilhelm efter timmars resande väl var framme i den lilla byns bygdegård, så såg han till
sin förvåning att det var något som fattades.
Lindhe återger samtalet mellan arrangören och Stenhammar:
”– Instrumentet, var finns instrumentet?
– Oh, det trodde vi väl han hade med sig!”
Wilhelm väntade tålmodigt på att pianot skulle levereras och efter timmar i samspråk med
publiken, anlände till sist en hästdragen släde, inte med något piano utan istället med en orgel som hämtats på en gård några mil utanför byn.
”Det måste vara det enda stället där morfar spelade sitt Beethoven-program på orgel!”
Jan Lindhe citerar sin mamma, Hillevi Stenhammar:
– Pappa har missuppfattats så i sin karaktär. Man tror han var allvarlig och tillbakadragen, när
han var en varm och lekfull människa.
Bland de hundratals kondoleansbrev som Helga Stenhammar mottog efter Wilhelms bortgång, har Susanna Pernheim med sin djupgående kännedom om kompositören låtit sammanställa några utdrag ur dessa brev, i form av ord som brevskrivarna använt för att beskriva Wilhelms personlighet:
Nobel, ödmjuk, varm, god, perfekt gentleman, hans blick, (den vänliga glimten i hans blick), givmild, generös, kunnig, hans milda fina sätt, fullödig konstnär,
"han stod både som människa och musiker på en plats där ingen annan kan stå".
Gemensamt för många av de som beskriver Wilhelm Stenhammar genom brev, biografiska verk eller muntligen så verkar det som att han för dessa människor genom sin speciella personlighet kommit att bli – inte enbart en beundrad kompositör, utan även nästintill en kär gammal vän.