Källor

• Magnus Haglund "Wilhelm Stenhammar" 2019. Stockholm: Gidlunds förlag.

• Susanna Pernheim

• Nyde, A-L "Stenhammar-utställningen i Tranemo" 2013. Tranemo kommun. https://bygdehistoria.tranemo.se/?fbclid=IwAR26S_t0GKZyu9asjw8Dzp22NAkVlcPeNuWVwV_zTUqYSY63vB_LP3SBYMI

• https://levandemusikarv.se/tonsattare/stenhammar-wilhelm/

STENHAMMAR OCH MUSIKEN

Stenhammars andra symfoni valde han att kalla för ”Symfoni i g-moll”, för att han ogärna ville veta av sin första symfoni som i sin tur gick i f-dur.

Dirigenten Andrew Manze beskriver att Stenhammars första symfoni fick

- såväl av kritiker som publik - en mycket positiv respons, men detta till trots var Stenhammar inte alls nöjd med sitt verk. Wilhelm själv ska ha uttryckt att symfonin var ”pompös och opersonlig” och att han därför känt sig tvingad till att dra tillbaka den. Stenhammars återkallning av symfonin menar Manze har en direkt koppling till hans starka upplevelse av Sibelius andra symfoni, som han tog del av strax före sin egen första symfonis premiärkonsert, den 16 december 1903.

I ett brev till Sibelius uttrycker Stenhammar följande:

”Jag har också skrivit en symfoni nu. Det kallas åtminstone för symfoni. Och enligt ett avtal, som du kanske glömt, skulle den tillägnas dig. Därav blir emellertid ingenting. Den är ganska god, men går på ytan. Jag längtar in i mig själv.”

Manze menar att på det sätt som Stenhammar så naket och transparant ger uttryck för sina känslor över sitt ”misslyckande” i sitt brev till Sibelius, inte enbart vittnar om självtvivel, utan även om en slags konstnärlig känslighet hos kompositören och att denna känslighet gjorde honom kompromisslös i sitt sätt att komponera, han ville fånga musikens innersta essens och komplexitet – allt annat skulle i Stenhammars egna ögon betraktas som ett misslyckande.

Symfoni i f-dur var ett romantiskt, svulstigt stycke som kräver en stor orkester. Idén med den andra symfonin var att den skulle vara ”nykter och ärlig musik utan klatsch”. Vilket var en brytning med den första symfonins romantik. Den andra symfonin är mer återhållsam men bär ändå på en passionerad nerv, som för ett obevandrat öra kan uppfattas som romantiskt storslagen. Trots att Stenhammar inte valde att ge den beteckningen ”nr 2” så har verket kommit att kallas för ”symfoni nr 2” i folkmun.

ETT SÄLLSKAP BILDAS

Susanna Pernheim en av initiativtagarna till bildandet av Wilhelm Stenhammarsällskapet, fick i sitt arbete vid Göteborgs konserthus 2010, i uppdrag att ta fram eventuell kuriosa rörande Stenhammars kopplingar till orkestern. Det materiel som fanns i konserthusets arkiv om Stenhammar hade ingen tidigare i sin helhet tagit sig an, undersökt och kategoriserat.

Susanna gick igenom mängder av material i sin jakt efter information, allt ifrån klippböcker med recensioner och musikartiklar för åren 1905-1927, till gamla verksamhetsberättelser.

En dag under våren 2013 fann Susanna något stort, Stenhammars avskedsbrev till sina kära vänner i orkestern författat den 29 april 1922.

Susannas upptäckt var ett viktigt genombrott i efterforskningen, brevet hade i decennier legat undangömt utan att Konserthuset haft kännedom om dess existens, ett historiskt dokument som visar på Stenhammars personliga relation till huset och sin forna orkester. Susanna fortsatte i sin efterforskning att finkamma otaliga institutioners arkiv, där både Stadsmuseet och regionarkivet gav viktiga pusselbitar, men det var först när hon kom i kontakt med Handskriftsavdelningen på UB som hennes efterforskning gav en verkligt stor utdelning. På UB fann hon nämligen Stenhammararkivet, som hade bildats efter att Wilhelms sonson Carl-Wilhelm Stenhammar 2004 donerat ett ofantligt stort material – ur både kvalitet- och kvantitetssynpunkt, med handlingar, foton, medaljer och brev.

Susanna själv beskriver Stenhammararkivet: ”Stenhammararkivet är en riktig guldgruva för en Stenhammarnörd.” Någonstans där i arkivet, uppslukad av bland annat bevarade brevväxlingar mellan Wilhelm och hans älskade Helga, växte ett djupt intresse hos Susanna fram – inte enbart för Stenhammar som kompositör utan även för hans person.

Susannas efterforskningar, insamling och sammanställning av material gjorde det under 2014 möjligt att upprätta ett Stenhammararkiv vid Göteborgs Konserthus.

Idén till att starta ett sällskap för Stenhammar kom i samband med att Susanna 2013 under ett seminarium i Stenhammarsalen fick höra Maestro Herbert Blomstedts ord som kom att beröra henne mycket djupt, Susanna berättar, ”Han reste sig vid detta tillfälle helt plötsligt ur sin stol på scenen och gick fram till scenkanten och sa:

– Visst är det märkligt att det inte finns ett Stenhammarsällskap.

Och det liksom träffade mig rätt in i hjärtat.”

Under 2015 dryftade Susanna sina idéer och tankar kring ett bildande av ett Stenhammarsällskap med flera andra kunniga personer för området, däribland Orkesterchefen vid Göteborgs konserthus Johan Nordin. Under dessa samtal växte sig idén allt starkare, och efter att hon under samma år genom en Facebook annonsering kom i kontakt med Caj Strandberg och Anders Wikström, så krävdes det endast ett enda möte för att för att denna trio vid mötets slut ska ha utbrustit ett samstämt ”Vi kör!”

På den vägen bar det och 2016 invigdes äntligen under pompa och ståt, denna för många mycket efterlängtade förening – Wilhelm Stenhammarsällskapet.