Stenhammars andra symfoni valde han att kalla för ”Symfoni i g-moll”, för att han ogärna ville veta av sin första symfoni som i sin tur gick i f-dur.
Dirigenten Andrew Manze beskriver att Stenhammars första symfoni fick
- såväl av kritiker som publik - en mycket positiv respons, men detta till trots var Stenhammar inte alls nöjd med sitt verk. Wilhelm själv ska ha uttryckt att symfonin var ”pompös och opersonlig” och att han därför känt sig tvingad till att dra tillbaka den. Stenhammars återkallning av symfonin menar Manze har en direkt koppling till hans starka upplevelse av Sibelius andra symfoni, som han tog del av strax före sin egen första symfonis premiärkonsert, den 16 december 1903.
I ett brev till Sibelius uttrycker Stenhammar följande:
”Jag har också skrivit en symfoni nu. Det kallas åtminstone för symfoni. Och enligt ett avtal, som du kanske glömt, skulle den tillägnas dig. Därav blir emellertid ingenting. Den är ganska god, men går på ytan. Jag längtar in i mig själv.”
Manze menar att på det sätt som Stenhammar så naket och transparant ger uttryck för sina känslor över sitt ”misslyckande” i sitt brev till Sibelius, inte enbart vittnar om självtvivel, utan även om en slags konstnärlig känslighet hos kompositören och att denna känslighet gjorde honom kompromisslös i sitt sätt att komponera, han ville fånga musikens innersta essens och komplexitet – allt annat skulle i Stenhammars egna ögon betraktas som ett misslyckande.
Symfoni i f-dur var ett romantiskt, svulstigt stycke som kräver en stor orkester. Idén med den andra symfonin var att den skulle vara ”nykter och ärlig musik utan klatsch”. Vilket var en brytning med den första symfonins romantik. Den andra symfonin är mer återhållsam men bär ändå på en passionerad nerv, som för ett obevandrat öra kan uppfattas som romantiskt storslagen. Trots att Stenhammar inte valde att ge den beteckningen ”nr 2” så har verket kommit att kallas för ”symfoni nr 2” i folkmun.